En sak, som inte är särskilt ovanligt, är svårigheten att vara i sitt liv - just nu. Medan en del människor är fast i det förflutna, och aldrig kan sluta prata om hur det var förr, vad man gjorde då och hur roligt det var, tillhör jag den skaran som hela tiden tänker på framtiden. Det är ju till en viss del bra, framtidsplaner är aldrig en dålig sak.

Men jag märker att jag i strävan efter framtiden är jag aldrig helhjärtat i nuet. Det handlar om såväl små som stora saker, som att tänka på hur trött man kommer att vara dagen efter en utgång - medan jag fortfarande står på klubben och sippar på en drink. Det handlar också om långsiktighet, jag tänker hela tiden på nästa termin och vad som ska uppnås då, och terminen efter det och även på när jag är klar, vad jag ska jobba med.

Jag tror att det är det som gjort att det gått halvbra med uppsatsen, jag tar mig inte tid till den, fast jag försöker. Jag måste hela tiden fundera på de nästa delkurserna och de resterande tentorna.
Och eftersom att jag är en smaaart människa inser jag ju att det här inte är bra! Quel succès! Inte.

Men nu är det för kort tid kvar på den här terminen för att kunna börja om, gör om gör rätt, så att säga. Så det får bli till nästa termin. Men under sommaren kommer jag verkligen att försöka tänka på att det just här, just nu är sommar, det är varmt och skönt, jag har tid att vara i stallet och med vänner och familj, jag har tid att planera resor och bara vara. Sova på verandan. Äta lunch med Ystra Syster.

Så, målet för sommaren och hösten är att inte tänka på framtiden, inte på det förflutna, bara vara här och nu. Så jävla löjligt det låter, men sant är det ju!