De senaste dagarna har jag liksom insett att ingenting kommer att gå bättre i och med att man stressar (ja visst, vilken upptäckt, valfri filosof ringde och ville ha tillbaka den revolutionära teorin). Faktum är att det går sämre. Ju mer tid jag lägger ner på att fräta hål i magen genom att tänka på hur mycket jag har att göra, desto mindre tid läggs ner på faktiska studier.
Den här helgen har jag tagit det lugnt med pluggandet, lite lördag förmiddag och lite idag på förmiddagen, och nu på kvällen. Söndag ingenting alls. Jag mår ganska mycket bättre över det här. Jag har insett att jag kommer att hinna bli klar med projektet och även hinna med kurserna. Och Paris. Och hästen. Och vänner (okej helt avstressad är jag inte än).

Såååå. Helgen tillbringades hemma på fredagen, fest hos Carro på lördagen, i Hannas soffa hela söndagen. Produktivt. Intressanta saker skedde, jag träffade en gammal "kärlek" (men hundra år sen), som såg min confession som ett slags invit till någon typ av fortsättning. Begäran avslås, kan jag säga. Allt har ju sin tid, och chanser har liksom funnits. Oh wello.

Imorgon ska jag till skolan (wö-öw, vart annars?), innan det ska jag lämna tillbaka en klänning till Indiska, eller byta den, och sen låna om en bok på Stadsbiblioteket. Sen stallet, om det väntas på mig. Förmodligen inte, så jag får häcka hemma och skriva mol allena på min kammare. Det kan jag gott göra.

Nu ska jag skriva lite på min muppsats, weio!

Såhär glad och lysande var jag i lördags. Väldigt lysande ögon. Jag såg någonstans att när en person är död, reflekteras inte ögonen sådär när man fotar. Men varför vet jag det? Det är ju knäppt. Men man kan ju se det trevligt, att det är själen som syns i fotoblixtar? Min själ verkar vara röd och infekterad i såna fall? Eller nej, den är levande och eldig! Ja! Bra idé. Inte infekterad, eldig. Men kan jag sluta tänka på det här nu.