Såååå.... Today, minsann.

Blodpudding blev det. Mjau. Eller nöff, kanske. Därefter fick jag skjuts av min granne till Alvik och tog tunnelbanan därifrån till Odenplan, gick av där och powerwalkade lite kort till skolan. Eller jag fusk-powerwalkade, eftersom att komma till skolan svettigare än en gammal ost inte är en av mina favorite things to do. Nog luktade jag lite illa ändå? Nej, det var bara ångesten över analysen som sipprade ut, förresten.

Klockan tre hade jag möte med min handledare, jag körde lite negative talk och till min stora förfäran hakade han på. Och jag släppte inte ens ut det tunga artilleriet. Jag bara snackade lite freestyle (meeen engelska ord) och han tyckte att jag hade en poäng. Jättefint. Ångestnivån slog i taket och klockan slog. Ding ding ding ding. Men han lugnade mig med att det nog lät lovande ändå. Att jag var duktig på att tänka. Han skulle bara veta.

Därefter var det dags för opponeringen. Det gick ju... bra. Men när examinatorn frågade om någon hade några frågor var det tyst som i.... (graven passar inte just nu)... i mitt huvud. Sånt stör jag mig på, så även om jag hade väldigt oavancerade frågor så slängde jag ur mig en, och visst, hade inte folk frågor i alla fall? Bara jag och två till vågade i och för sig. Chickens. Poulets. Jaja. Guldsjärna till mig. Eller vadå, vad ska man säga. Jag vann! HA HA! Fuckers. Okej nu räcker det.

Imorgon blir det uteritt med stallkompis och stallägarinna. Klockan tio. Men det är ju ingen biggie för min del eftersom att jag vaknar typ 04.20 och vill ner och baka eller nåt. Nej men runt 8 slår jag upp mina vackra själsspeglar.
Sen är det premiär för analysen som skall genomföras (men som för alla riktiga premiärer smygprovade jag metoden redan ikväll. Inbjudna: Sorgliga Jag).


Adjöken adjö!