Läste ut den första av Twilightböckerna idag. Började klockan 10 och blev klar för en kvart sen. Med uppehåll i tre timmar för att leta fram litteratur. Men annars, har jag sträckläst. Jag skulle inte öppna boken förrän jag var klar med skolan, men jag tänkte att jag ville ha lite förströelse när jag åkte buss. Dumt gjort. Jag blev typ sur när jag var tvungen att slå i jävla universitetsbibliotekets databas och hitta böcker och kopiera och bla bla BLA kan jag bara få läsa klart!!?

Och nu då, när jag har läst klart. Uppföljaren ligger på mitt skrivbord. Jag är skitsugen på att sätta tänderna i Språkförändring och stilistik. Inte att läsa om wönderful Edward. Jag måste typ gifta mig med en vampyr. Bite away. Lite cheesy scener var det faktiskt i den. Och de hånglar ju loss mer i boken än i filmen. Nåja. AAAAAAH. Ha. Bah. Gue.

Men så tänker jag ändå. Och det är löjligt, jag vet. Men alla andra förälskelser verkar så förbannat beiga och bleka i jämförelse. Jag fattar själv att man måste vara lite lätt galen om man efter typ två veckor deklarerar för föremålet för sin förälskelse att man inte kan leva utan honom. Men ändå, tänk vad härligt. Bara skita i allt, tappa kontrollen och faktiskt tycka att det är det viktigaste i sitt liv. Skit i CSN och framtida jobb, så länge jag är med honom är jag hel, lycklig. Å, wuthering tanke.

Men så sorgligt att det aldrig blir den där bokförälskelsen. Jag tycker att det verkar vara en sån fantastisk idé när jag läser boken, men - och det är väl därför jag inte vill lägga den ifrån mig - när jag lyfter blicken mot verkligheten försvinner också den guldskimrande filmen som täcker mina ögon. Så sårande. Så ensamt. Ler extra och tackar någon som håller upp dörren åt mig, han tittar på mig som om jag är mentalt rubbad. Inser att kärlek är mentalt rubbat.

Jag blir gärna mentalt rubbad.