Mina hemmafruplaner får ligga på is ett tag. Stort framsteg, för att vara jag. Alltså, det är ju SKITjobbigt att rodda runt ett jäkla hem. Samtidigt som den där tråkiga gamla uppsatsen (är det liksom någon som minns den?) ligger och gnager i huvudet, plus alla jäkla poesi och prosaanalyser som ska göras.

Plus läsa in en hel kurs själv. Jag nuddar vid att ha två veckor på mig snart. Jag dör. Jag brakar samman under tyngden av allt det här!
Plus då städa på samtliga våningar, tvätta, laga mat, se till att Hund har mat, se till att Katt har mat, se till att de har vatten och verkar lyckliga. Se till att katten kommer in på kvällen så hon inte blir överkörd. Ta hand om hästen, träna inför tävlingen i helgen, ta tempen på henne för hon verkar olycklig. Tvinga upp syster för att hoppa hästen för dressyrmatten vågar inte. Låtsas våga.
Fira vänner (BARA roligt!!), se till att mat finns hemma, planera midsommar, planera för Falsterbo, planera för jobbet som kommer in och gästspelar, prata med far, ha dåligt samvete över alla man borde höra av sig till och umgås med.
Köpa kläder som en besatt människa, dricka alldeles för mycket kaffe för vad som är bra för min mage. Ha alldeles för stressad syn på skolan för att det ska vara hälsosamt. Stressa upp sig för att man stressar upp sig.

Detta vevas omkring dag efter dag.

Så jag väntar några år med det där om hemmafru. Tills jag... vadå, inte har någon skola, inga vänner och inga djur? Gud vad tråkigt. Som hästmänniska måste man ha den där oron och det dåliga samvetet, det är vår drog, utan den klarar vi oss inte. Hälsosamt.




Jag sitter gärna och chillar i Cap Ferret nu. Eller att mami kommer hem igen. Fast det gör hon!