Hopplös förlorare, extremt ännu värre vinnare. Jag vet inte vilket som är värst. Alltså när jag vinner skrattar jag åt de förlorande och korar mig själv till Mästare. Förlorar jag... ja, vad ska jag säga. Jag surar på riktigt och tänker fusk och maskopi.

Således är jag ingen vidare tävlingsmänniska. Jag är redo att slå ihjäl mig själv om jag förlorar, och håna de andra om jag vinner.
Så vi får se hur det går på söndag. Vinner, det gör jag inte. Alltså det säger jag inte för att låta ödmjuk, utan för att det statistiskt är så.

Man kommer inte bara in och vinner.

Definitivt inte i Sverige.


Men jag vill att det ska gå bra. Och eftersom att jag typ har Huntingtons sjukdom skulle jag gissa på att jag slår sönder hästtransporten om jag gör ett dåligt program. Bara är allmänt jättejobbig.

Eller så har jag den attityd jag vill ha, att komma dit och bara kolla läget och rida runt lite. Men allt är ju förväntningar och infrielser. Så vi får väl se.