Alltså, come again?! Jag sitter här och skriver analytiska texter på mitt material! And I like it! Jag vill skriva mer! Det här går ju bra!

Men jag kan ta det från början:

Igår hade jag ett möte med min handledare, jag mailade honom dagen innan för att förbereda honom på att jag skulle släppa bomben. The Bomb. Att jag inte skulle hinna bli klar med uppsatsen. Typ att mitt life var miserable och att allt var jobbigt på grund av den här uppsatsen. Tack och adjö, ungefär.

Så jag gled in igår på hans kontor (och fick sitta och vänta som en liten skolflicka på att han skulle jobba klart, fick lyssna på när han satt och svor när han skrev mail) och presenterade the story of my life (uppsats). Han överraskade stort med att säga:

1. "Jasså jaha, dom där datumen. Ä men du förstår att dom e ju bara till för att ha några slags riktlinjer förstår du. Du kan lika gärna bli klar någon gång i mitten, slutet på maj. Det är lugnt."

Kommentar: Men varför HAR vi datum ens en gång? Varför kan man inte bara skriva: Inlämning: om en eternity. Nåväl, ingen är gladare än jag (jo, fortfarande är ganska många andra gladare än jag, men vänta - jag blir gladare snart)

2. "Jag har skrivit ner förslag på hur du skulle kunna göra istället! Ta bort den tredje boken, den är bara jobbig, och så tar du dom här två andra och gör en sån här typ av analys istället. Skitenkelt! Det där har du rafsat ner på två veckor! Du ser lite skeptisk ut?"

Kommentar: Skeptisk? Nej, jag satt mest och tänkte att jag inte kan jubla som jag har gjort förut för då tror han uppenbarligen att jag är en fena på det här, lika bra att visa sitt sanna (obildade) jag. Sen var jag väl lite skeptisk också eftersom att det är sådär roligt att få den lättlästa versionen av kandidatuppsats. Liksom för mig själv. Jag vill ju bevisa att jag är bra, den här gången i alla fall. B-uppsatsen gick ju åt Den Berömda Skogen. Men återigen kom jag till den här punkten att: jag gör vad som helst (not as in vad som helst, men nästan. Typ rastar hund och kommer med lunchlådor) för att bli godkänd. Jag satt för övrigt och tänkte på det, och undrade hur många studenter som gjort vad som helst för att få sitt betyg. Men i alla fall, det hör inte hit.

Så nu sitter jag här med den nya planen och har skrivit och kommit fram till mera än vad jag gjorde med den andra. Och nu snackar vi EN dag. Jämfört med vadå, två månader. EHEN dag!

Vad har vi lärt oss av detta? Jo, ropa varg så fort jag känner att det går åt helvete. Att spela cool på jävligt tunn och jävligt hal is på universitetet gör bara att man står med byxorna nere fortare än det går att säga "Underkänd".


Så ja, just nu är jag glad. Och just nu insåg jag att mitt liv handlar om två, deux, kaksi saker: hästar och skola. Jag skulle lika gärna kunna vara 15 år.

Oh I wish.