Läste precis på Sophies blogg på Stureplan.se om att hennes hund nästan blev överkörd. Och då kom allting om lilla Nellieälskling tillbaka, igen. Jag är fortfarande lika ledsen och jag vet att det är en sorg man aldrig kommer över, man lär sig att leva med den. Det är samma sak med Ponnyn Paula, jag är fortfarande lika ledsen, men jag klarar ändå av att leva med det.

Min lilla fina kattunge. Jag vill fortfarande inte att hon ska vara borta. Fåglarnas kvitter får mig ibland att haja till, för det låter som Nellans sjungande jamningar. Varför finns hon inte mer? Varför måste just hon inte få leva? Världen är så orättvis, jag älskade den lilla kattflickan så mycket, varje dag.

Det är bara att härda ut, för varje dag som går blir sorgen en aningen mattare, jag tänker inte på det lika ofta. Men så ibland kommer den över mig. Min lilla flicka.