Jag beundrar verkligen de som har flyttat långt ifrån sin hemstad, kanske för att de tvingades eller för att de ville börja om på nytt. Men hur det än ligger till så är det ingen lätt historia. Efter att den första "förälskelsen" har lagt sig ser man allting i ett nytt ljus, och jämför det nya med det gamla. Till det gamlas fördel.

För ett par veckor sen var jag inne i riktig hata-Frankrike-period. Jag jämförde Bordeaux mot Stockholm och till och med mot Nice och självklart har jag inte slutat jämföra, men jag har i alla fall lyckats acceptera att Bordeaux är som det är, och hur mycket jag än inte tycker om det så är det som det är och kommer inte att förändras bara för att jag inte gillar det. Det är svårt att se en stad utan att jämföra med det man redan känner till. Det är som när vår lärare säger att vi inte kan hålla på och slå upp alla ord i lexikonet, för vi ska inte lära oss ordets betydelse på svenska (eller respektive språk), utan dess betydelse på franska. Jag förstår det. Samtidigt är det svårt att lära sig någonting nytt utan någon mall, och så är det med själva livet i en ny stad också, jag jämför livet här med det jag har hemma (alla kompisar, underbar knäpp-familj, pengar, mat, häst) och inser att min levnadsstandard har sjunkit rejält.
Men i samma veva så kanske den inte alls har sjunkit, utan att jag vinner mer på att leva själv. Det är faktiskt en ganska skön känsla att gå ut och komma hem precis när jag vill, att jag har gångavstånd till det mesta och faktiskt bor i en väldigt vacker stad (men gå aldrig utanför stadskärnan, eller centre ville, för då blir det Kosovo för hela slanten).

Jag gick ut ikväll, för att jag inte hade lust att sitta och trycka, på en liten kvällspromenad på en halvtimme och såg alla människor (och uteliggare också för den delen) som satt och åt på någon resturang, folk gick omkring i t-shirt, solen sken och folk tiggde pengar. Och just då, när jag gick ut med min blåa velourdress (här är det tydligen som att man skulle gå ut i sina sovkläder. Men onödigt uppklädande!), så kände jag att jag tyckte om staden. Lite i alla fall. Eller jag hatade den inte.

Eller grejen är att jag tror inte att jag hatar Frankrike eller Bordeaux på riktigt, utan jag är nog bara väldigt ovan vid det liv som jag lever här. Samtidigt så kan jag inte klaga på det liv jag lever här, och det är nog HÄR kärnan sitter, för det är jag själv som skapar det. Och att jag själv har så mycket makt över mitt eget liv är egentligen väldigt skrämmande. Det är ju lite nu som det avgörs om jag väljer att köpa mat eller typ rosé för sista pengarna. Gah, läskigt. I lättnadens namn ska jag ju säga att jag faktiskt väljer maten. Det var ju tur, eller är man tråkig då?

Nu ska jag diska, duscha och plugga! Wooo jag lever ett sånt glamouröst liv! Iiiiii!

Parken på Place Gambetta