Jag undrar för övrigt om det är okej att skratta ut någon som INTE vill ha ett jobb, som INTE vill "förverkliga sig själv genom att skaffa ett jobb som man tror ska ge en en identitet". Jag VET redan vad jag är, vem jag är och vad jag vill göra. Bara för att jag tycker att det verkar bäst att plugga så länge jag kan och sen försöka hålla mig undan ett tråkigt 9-17 jobb, så innebär det inte att jag saknar drömmar, att jag också har en talang och intresse som jag vill hålla på med.

Jag skrattar inte åt feminist-tankar som att man måste stå på egna ben och inte vara beroende, att vilja behålla sitt efternamn för att man visst är en egen person som måste hävda sig hela tiden.

Som en tjej i min systers statsvetenskapklass så fint en gång sa till henne: "men du vet ju inte om att du är förtryckt!"

Jag säger: man är inte förtryckt så länge man inte känner sig förtryckt. Letar man och skapar situationer där man ska känna sig förtryckt, ja då är man väl förtryckt. Men inte av männen, utan av sig själv. Den enda som kan förtrycka en person, är denne själv och är man orättvis mot sig själv då blir hela världen automatiskt en förtryckande plats.

Jag tycker att man som tjej kanske kan ge sig själv en paus från att känna sig så förtryckt hela tiden. Ändra synsätt! Lika villkor för män och kvinnor är inte feminism, det är någonting självklart. Men så länge man blundar för de uppenbara skillnaderna mellan män och kvinnor och tvingar på folk någon påklistrad utopi om ett könsneutralt samhälle, kommer det "jämlika" aldrig att uppnås.


Å gud, jag behöver drinkar och shopping känner jag, för nu börjar jag bete mig som någon som faktiskt bryr sig om samhället HAHAHA!