Varför är det så sant som Kent har sagt? De små små orden är svåra ord och de hårda orden är enkla ord. Man kan aldrig säga vad man egentligen menar utan det blir alltid så mycket hårdare och avslutas mycket vassare än vad man tänkt sig.

Vilken är barriären egentligen som man bygger upp så stor och stark mellan sig själv och de man tycker om? Vad innehåller den? Ett helt liv, förmodligen. Alla små och stora saker som till slut gör det omöjligt att skrika så att det hörs över muren. Istället pratar man genom muren, med de ord den erbjuder. Och det är bara anklagande och elaka ord.

Man litar till barriären att den löser det som alltid blivit löst tidigare. Men en dag har den blivit för tjock och hög att det går inte längre att höras över eller genom den. Då står man där på varsin sida och försöker göra sig hörd. Men ingen hör den andra.