En liten tanke såhär på kvällen: numer tycker jag inte alls att det är konstigt överhuvudtaget att utlänningar som kommer till Sverige säger "din" och "ditt" till fel saker. "Den" och "det" blandas också ihop. Och det är verkligen inte konstigt, för hör man inte det rätta, hur ska man veta (ja, generellt sett så vet man om ordet slutar på T respektive N i bestämd form singular så kan man se att det ska vara "det" eller "den", men problemet är ju att man kanske inte vet hur ändelsen är i alla fall. Så man är ju rökt ändå), när man inte har någon känsla alls?

Jag har lärt mig att det är bombsäkert att ord som slutar på -ion (typ passion) är feminina ord, således använder man une/la för dem. Men allt annat är för mig lite halvt osäkert.

Det måste ju låta som om jag säger "den äpplet" och "det cykeln" när jag pratar. Och jag blandar av någon konstig anledning ihop sin och din i franskan. Hur jag nu kan ens lyckas med det. Men jag skrev "le lion ouvre ta grande gueule" vilket är "lejonet öppnar din stora käft". Det finns ingen logik i det. Återigen måste läraren ha skrattat när hon rättade mina texter.

Jag brukar gardera mig i affärer och liknande genom att välja alla olika former som finns, typ jag rabblar upp allt: la/le/ca/ce/une/un, på samma gång. Så får affärsbiträdet välja. Eller typ nous vourdr(i)ons payer/payons? Eller? Det var payer. Men det är inte så jäkla lätt. Så ge utlänningarna en chans, svenskan är också helt sanslöst svår att lära sig. Språktest, visst, men om jag skulle behöva göra ett språktest nu efter två månader skulle det gå åt skogen. Fast jag kanske skulle göra lite bra ifrån mig, men ändå.


Nu ska den här slöa människan sova. Mjau