Jag har kommit på att det ändå är ganska mycket här som betyder mycket för mig. Och att jag faktiskt är här under två av de månaderna man längtar efter mest av hela året är ganska bra. Och nästan allt det jag längtar efter när jag är i Sverige finns här: Sephora, massor av bra uteserveringar, sol, öppna människor (jag syftar tyvärr inte på fransmännen...) och absolut inga måsten, jag behöver ju inte ens gå upp på morgonen om jag inte vill.

Det är ganska onödigt att klaga när jag ser att det finns ju precis framför mig. Och snart är det slut! Snart är jag tillbaka till Sverige - visserligen till min underbara famlj och mina vänner - där jag ska jobba, plugga, ta hand om hästen (roligt måste, men ändå ett måste) och vara allmänt ansvartfull. Jag kommer inte kunna skita i allt och gå ner och lägga mig vid poolen och lyssna på min iPod i två timmar. Eller klart jag kan det, fast vi har ju ingen pool, men själva konceptet. Men det är ändå inte samma sak.

Det stämmer som man säger, att man måste åka bort för att verkligen koppla av, för är man hemma så finns det alltid någonting att göra. Och återigen, här behövs ingenting göras med en gång (okej jo när jag slarvade bort mitt Visakort).

Jag tror också att det är bra att åka iväg och bo helt själv, för ganska mycket tid går ju ändå till att umgås med sig själv. Ett tag höll jag på att slå ihjäl mig själv för att jag är ett så jäkla tråkigt sällskap, hemma älskar jag att vara själv då och då, men att alltid vara den man själv ska förlita sig på är inte lika lätt och det längtar man inte till. Det är någonting som måste göras för att man ska kunna kalla sig "vuxen" (men lägg av, tillåt mig att skratta). Men även om jag vet att jag kan klara mig själv, är det väldigt skönt att ha mamma och pappa som fixar biffen när den håller på att brännas vid. Men jag har ändå kommit över mig själv och insett att jag är inte så dum ändå, det blir alltid som jag vill och ingen käftar emot.