En sak som jag sett här är alla dessa tiggare. Det kan man ju säga att man inte är så bortskämd (utsatt) med i Sverige. Jag som gärna lever i en rosa bubbla med lurviga katter och annat sött tar väldigt illa vid mig vid åsynen av tiggare. Alltså jag vet att vi har dem i Sverige och i stan (Stockholm) finns det ju massor. Men samtidigt så är de inte så många, de är någonting jag vant mig vid. Men här är det på något sätt så öppet.

Det är klart att det finns "klassiska" tiggare: gammal gubbe/gumma som sitter eller går omkring och tigger, men det finns också väldigt unga tiggare. Vid min skola sitter det varje dag en tjej och en kille på en trapp och ropar efter en, och stannar man som jag gjorde en gång ber de om lite pengar till mat. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig här, eftersom att det är inte självklart att pengarna skulle gå till sprit eller knark, för de ser så friska ut ändå. Och det är ju också ett problem, tänk om de inte alls är hemlösa utan bara tjänar pengar på att tigga? Men eftersom att de är unga kan man inte riktigt se om de har problem med något beroende.

Folk kan bara gå förbi och skaka på huvudet åt tiggare men jag känner mig så hemsk. För när jag säger: "Nej tyvärr jag har inga pengar" eller bara "Nej" så blir det så pinsamt. Där går jag med mina helt nya gympaskor och Mullberryhalsduk och Louis Vuittonväska. Uppenbarligen så har jag ju mer pengar än vad de har, men jag känner också att det är ju mina pengar, de som jag faktiskt har tjänat ihop, och hur kommer det sig då att jag har kunnat göra det men inte de, och så vidare. Jobbigt läge.

Systemet i Sverige har ju alla klart för sig, eller åtminstone en uppfattning om, man kan få hjälp om man vill, men här har jag ingen aning om hur det fungerar. Finns socialen här? Finns det någon organisation för hemlösa? Jag vet inte. Men det gör ganska ont att se människor som du och jag, men som till skillnad från oss inte har någon att vända sig till, ingenstans att sova på nätterna och ingen mat att äta.

Det gör mig lite deppig.