Jag har massor av bilder på min mobil och dator. Filmer med för den delen. Och jag brukar roa mig med att titta på dem. De gamla, som man liksom glömt att man tagit.


Men på något jävla sätt klarar jag inte av att titta på bilderna och filmerna av Paula. Alltid när jag kommer till de bilderna hoppar jag över dem. Blundar och skakar på huvudet. Det är inte det att jag inte vill se dem, men det krävs ju ingen Freud för att tala om varför jag inte pallar. Den film jag har av henne är nog det mest smärtsamma som finns. För hon är så levande. Hon äter, andas och myser.

Om någon vecka är det ett år sedan, och det känns redan nu. Igår mådde jag superdåligt när jag åkte till stallet, och så kom jag på det. Jag kommer inte att kunna åka dit den dagen. För Saga står i samma box. Hon har samma borstar, samma sadel. Och när jag fixar i stallet, mockar, plockar fram grejerna, gör höpåsar, då känns det som om jag gör iordning för Paula.


Men så blir det ju aldrig igen.