Plugga är kul. Jag älskar att plugga, man behöver ju inte jobba. Men för min kropp och hjärna verkar det vara som att jobba. Jag går runt och hatar och tänker att jag aldrig mer vill öppna de där böckerna igen. Så går jag runt och hatar mina böcker och papper och tänker att "vem fan kom på den här idén?", det finns väl ingen som gillar att plugga?

Men tydligen gör det det. Som vissa i min klass. Som bara "ja, men det där simplexet, eftersom att det består av ett lemma som gör det ganska komplext att göra en fullständig morfemanalys bla bla bla jag har ingen fritid bla bla". Då undrar jag vad jag håller på med. Det känns som en fin fasad utåt att bara "ja jag pluggar på Stockholms universitet, hå hå, ja minsann". Bara tjena, som om jag någonsin pluggar. Som om jag orkar åka dit.

Nej, så är det inte riktigt. Jag pluggar mycket, och jag gör mina uppgifter i tid, men på något sätt har jag den här terminen inte bara tappat mitt vanliga självförtroende (det hände någon gång typ förra året) utan även mitt skolsjälvförtroende. Jag tycker att jag är den mest puckade av alla, vill inte säga någonting på lektionerna för att jag tycker att det är fel svar och att mina kläder är fula och töntiga. Det sista hör ju till den tidigare nämnda kategorien av självförtroende, men inte mindre fel för det. Allt är fel och töntigt med mig just nu. Kanske bara idag. Men vem vet?
När jag var runt arton var jag den snyggaste människan i hela världen. Jag hade långt, fint hår, jag var smal, jag var rolig och jag var duktig i skolan. Nu - tråkig, ful, fel, fet och töntig. AAAHHH! Jag kan ingenting.

Jag hatar såna här dagar. Och lämpligt nog infaller den sig mitt i tentapluggsveckan. Inte riktigt lägligt om jag får säga det själv. Typiskt och fan...