Crime scene investigators (jösses kontrollera stavning!)
CSI alltså. Det spelar ingen roll om det är Miami, New York eller Las Vegas eller freakin' Iowa, det är samma...skit. Fast CSI LV är inte dåligt. Det är bra. Det är roliga brott där. Typ strippor som påträffas döda på oväntade ställen. Eller rapstjärnor som framställs lustigt i en video, tills det kommer fram att han gör det under pistolhot. Ja, sådana där vardagligheter. Happens everyday.
Men det är så roligt. De använder samma teknik rikstäckande. Helt samma. Och alla offer har alltid ett långt blont hårstrå på sina kläder. Eller plast från en peruk, så lyckas de spåra perukaffären och då kommer försäljaren alltid ihåg vem kunden var. Aldrig så att: "Näpp, har inte sett människan, faktiskt så började jag jobba här igår, för förra snubben reste till Rio". Men de hittar alltid någonting. Aldrig så att: "Nej, den här kroppen är ren, finns inga spår från varken slagsmål, ämnen under naglarna, hårstrån eller andra allmäna fibrer. Vi har ingenting att gå på. Hon dog bara".
Och de hittar alltid blod. De letar igenom hela den misstänkta bilen och på insidan av stötfångaren bak finns det lite blodspår. Så de tar en tops (det här händer VARJE avsnitt, oavsett stad), skrapar av blodet, tar fram den här alsolspritsflaskan och droppar lite på topsen och vips så blir det rosa, och det har vi tittare fått reda på att blir rött rosa, då är det blod. Det blir alltid rosa. Aldrig bara vitt. Och då sätter deras fantastiska CSI-fantasi igång med en väldig galopp och alltid: "Ja, här ser vi ju lite blod. What if: han möter henne på bakgatan där det alltid regnar, hon vägrar att ge honom det han vill ha och då binder han henne vid anklarna och släpar henne efter bilen, tills han släcker hennes sista låga av liv i diket nära motorvägen".
Och stämmer teorierna? Alltid.
Jag är sur och bitter. Jag börjar glömma bort hur man umgås med människor. Jag får tänka ordentligt innan jag kommer ihåg hur man använder röstapparaten. Får typ titta i mina fonologianteckningar för att se hur tungan bildar T-ljud och L-ljud. Jag vill ha min familj tillbaka!
Men det är så roligt. De använder samma teknik rikstäckande. Helt samma. Och alla offer har alltid ett långt blont hårstrå på sina kläder. Eller plast från en peruk, så lyckas de spåra perukaffären och då kommer försäljaren alltid ihåg vem kunden var. Aldrig så att: "Näpp, har inte sett människan, faktiskt så började jag jobba här igår, för förra snubben reste till Rio". Men de hittar alltid någonting. Aldrig så att: "Nej, den här kroppen är ren, finns inga spår från varken slagsmål, ämnen under naglarna, hårstrån eller andra allmäna fibrer. Vi har ingenting att gå på. Hon dog bara".
Och de hittar alltid blod. De letar igenom hela den misstänkta bilen och på insidan av stötfångaren bak finns det lite blodspår. Så de tar en tops (det här händer VARJE avsnitt, oavsett stad), skrapar av blodet, tar fram den här alsolspritsflaskan och droppar lite på topsen och vips så blir det rosa, och det har vi tittare fått reda på att blir rött rosa, då är det blod. Det blir alltid rosa. Aldrig bara vitt. Och då sätter deras fantastiska CSI-fantasi igång med en väldig galopp och alltid: "Ja, här ser vi ju lite blod. What if: han möter henne på bakgatan där det alltid regnar, hon vägrar att ge honom det han vill ha och då binder han henne vid anklarna och släpar henne efter bilen, tills han släcker hennes sista låga av liv i diket nära motorvägen".
Och stämmer teorierna? Alltid.
Jag är sur och bitter. Jag börjar glömma bort hur man umgås med människor. Jag får tänka ordentligt innan jag kommer ihåg hur man använder röstapparaten. Får typ titta i mina fonologianteckningar för att se hur tungan bildar T-ljud och L-ljud. Jag vill ha min familj tillbaka!
Kommentarer
Trackback
