Världens konspiration mot mig fortsätter. Som sagt försöker jag bara leva ett normalt liv, utan att behöva möta människor jag inte vill möta, prata med folk jag inte vill prata med. Det är svårt att upprätthålla något sådant. Ofta får man tala med personer som jag bara känner för att säga till: "Ut. Försvinn ut ur mitt liv, jag vill inte titta på dig, jag vill inte att du uttalar ett enda fonem till, till mig. Jag känner inte dig, du är inte vald av mig". Men sååå kan man ju inte säga heller! Vilket konstigt beteende. Men är det det egentligen? Varför skulle jag överhuvudtaget slösa mitt liv, mitt korta, lilla och (i alla fall för mig) viktiga liv, på någon jag inte vill? Jag vet visserligen att man måste prata med folk man inte har någon lust att prata med, men haja vad onödigt det är!

Varför ska jag bli uppläxad av en sprättig liten italiano-boy med sidorna vattenkammade? En liten gnäggig sak som tycker att just HAN är den smarta, the chosen, vad vet jag. Vi satt idag på seminariet, fraser står på schemat. Det här med nominalfraser, prepositionsfraser, adverbialfraser och så vidare kan vara riktigt knivigt. Inte allt för sällan ser hela klassen ut som frågetecken. Förutom den italienska ponnyn. Som tar ut alla NP på tre och en halv sekund blankt. Som myser i sin fleecetröja och slickar kanterna på sitt hår. Han säger till mig och två tjejer till: "Kom hit, jag ska lära er!" Jag sätter mig med en stol mellan honom och mig. Tittar lite, lyssnar. Inser att jag hellre lär mig av läraren och flyttar tillbaka till min plats. "Varför flyttar du tillbaka?!" hojtar han. "Jag känner att jag inte riktigt orkar. Faktum är att hela den här grejen är så svår att jag överväger att bara skita i allt och gå hem typ", säger jag och skrattar till lite. Istället för att säga att han inte var något bra på att förklara.

"Ja - ni i Lunarstormgenerationen är ju sådana, ni 'skiter i allt'".

Ursäkta? Pardon? Excuse me? VAFAN?! Och för en gångs skull (eller inte) så säger jag med en gång vad jag tycker.

- Förlåt, men vad i helvete säger du? Hur gammal är du? ("23") Jaha, du är bara fan två år äldre än vad jag är, och ändå talar du om Lunarstormgenerationen!!! Vad menar du med det?!
 
- Ehhehehe, amen vadå...

Jag känner att mina ögon värker av att titta på det här vidundret av idioti så jag tittar bort, ner i min mobil och spelar lite Paris Hiltons Diamond Quest (hej fjortis, vad diskuterade vi nu igen?).

Kände mig glad över att slippa se på honom. Så frågar han mig något, och jag som absolut inte är barnlig (host) svarar:
- Ja inte fan vet jag, jag är ju bara Lunargenerationen.

Ridå.

Det som stör mig något enormt är att han är ju snygg. Faktiskt väldigt. Har en skön, len röst och alldeles bruna ögon. Eller han skulle kunna vara snygg, men hans kläder drar ner det hela några hundra nivåer. Synd. Eller synd att han är en sån överlägsen barnrumpa. "Hej, jag är 23 och jag pluggar till översättare och kan 567 språk. Franska, italienska, portugisiska, spanska (vad fasen är skillnaden..) och hej - hebreiska!" Vem snackar hebreiska ("Du, det är det officiella språket i Israel") Jaha. Vem bor i Israel... Nej jag ska sluta. Jag börjar närma mig något som skrämmande mycket liknar ren och skär avundsjuka.

Men ingen kallar mig för Lunarstormgenerationen. Ingen som är född typ 1984 i alla fall. Ciaoooooo