Jaa...det blev en väldigt skum kväll. Jag vet inte om jag ångrar det jag gjorde, men samtidigt så är det ju dumt att ångra saker och ting, med tanke på att jag själv gör valet, och uppenbarligen ansåg jag att det bästa var att följa med ett ex hem fast han inte (eller jag vet inte men..) gjort slut med sin flickvän. Men det är inte mitt problem. Problemet är egentligen varför vi alltid återkommer till varandra.

Men. Jag tänker inte göra någon löjlig skildring om hur jag satte i halsen när jag kände att någon knackade mig på axeln och när jag vände mig om och såg att det var han. Att jag fick panik-light  och snabbt vände mig inåt baren igen och gjorde en snabb konsekvensanalys. 1) Skita i honom och bara gå därifrån = han blir asförbannad och jag har en ovän för livet typ. 2) Vända tillbaka och ge en stor kram = hamna hemma hos honom (vilket jag uppenbarligen gjorde). Inget av det var bra. Varför kan jag inte bara vara kyligt artig och distanserad? Jag tycker ju inte ens om honom!!! Så därför skriver jag inte att jag tittade på honom och log när han sov (och jag hörde Utan dina andetag av någon anledning). För trots allt, jag lovar kära läsare - jag är inte alls into him.

Men, när jag vände mig om var det som när jag såg honom första gången. Det enda jag hör i huvudet är Det är Han. Honom. Trots att mitt förnuft vet att det inte alls är Han och Honom. Det är ingenting, det är en människa med precis samma organ i sin kropp som jag (ah mostly), vars celler är uppbyggda på samma sätt som mina (är det så?) och så vidare. Fast varför får han omvärlden att blekna?


Men det är så smärtsamt bekant och behagligt. Minnena som inte ens är speciella visas med en projektor i mitt huvud. Det är som att de vägrar att låta mig bara gå iväg och glömma.
Övrig analys: Om jag nu mot all förmodan inte bryr mig och inte ens känner mig ledsen eller så, varför ältar jag det här i sann Felicityanda?


Jag bara undrar varför det någonstans känns.