Efter att ha varit och provridit hästar i blandade delar av Sverige, typ som Saltsjöbaden, Tierp och så vidare, blir man ganska trött. Trött på att åka bil och trött på att lyssna på hur fantastiska hästarna är, men som sen visar sig vara....sämre. Fast det är orättvist mot hästarna och säga så, i ägarens ögon är de självklart stjärnor, men för en utomstående kan det ibland vara svårare att se.

Men det finns två kategorier hästar som gör mig lite konfunderad. I det ena fallet alldeles gråtfärdig och i det andra bara irriterad.
Kat. 1: 20 år gammal valack, typ jättesnäll och jättegullig bla bla bla 1000 kr. Men hallå. Varför ska man nästan skänka bort sin gamla kompis? För att man fått nåt äckligt barn eller för att man råkar skilja sig från sin fula man? En häst är en kompis som man inte bara kan kasta bort när det inte passar en. Man har ett ansvar för den. Dumma, elaka, dumma människor. Så gör man inte mot sin pålle. Dessutom. Om jag hade ett jättestort stall med tusen boxar skulle jag köpa varenda en. Och ta hand om massor. Dumma.

Kat. 2: HÄR HAR DU NYA STJÄRNSKOTTET!!!!!!!!!! Mr Jet är en häst med MAGNIFIK utstrålning som kommer att gå LÅNGT! Han är 5 år gammal, har hoppat 1.50, och pappan är en gammal stjärna inom hoppningen. EN OSLIPAD DIAMANT!!!! Pris: 1.200.000.
Bara: Va? First of all: samma princip som jag tänker på när man kollar typ Spraydate, när alla låter som riktiga kap och är så snygga och schyssta och bla bla bla varför är du då singel? Om man nu har en så bra häst, varför annonsera? En bra häst säljer sig själv. Så är det bara.
Second of all: Oslipad diamant? Really, om den har gått typ 1.30, 1.40, 1.50 osv, oslipad diamant? Den är slut innan den fyller sex. I mean my god. Lugna sig lite.

Äh det perfekta hästen finns. Det gör den. Man får bara leta lite uuuuuuuuuu men det är segt!