Man ska inte vara rädd för att göra sig av med vänner
Att överskatta människor. Varför gör man det? Det måste ju vara lättare att underskatta precis alla, så att man inte blir besviken. Men det är ett pessimistiskt och cyniskt sätt att leva och vara, så det går ju inte. Så man luras att tro gott om folk, om de man kallar för sina vänner. Bästa vänner.
Men idag fick jag nog.
Idag fick jag höra om precis det som definerar vänskapen, förtroendet och lojaliteten. Eller snarare bristen på det. Jag förväntar mig inte att alla ska tycka om mig, jag vet att jag inte är perfekt eller att mitt liv är perfekt, men att någon som påstår sig vara min vän, uttrycker åsikter och säker föraktfulla saker om mig, är inte min definition på vänskap.
För en vän ska givetvis säga ifrån när det behövs, men då direkt till mig och inte via andra, hon ska också stötta mig när det behövs, se mig som en person, inte som någon HON kan umgås med. Om inte jag är perfekt, då är inte hon det heller, och då kan hon inte umgås med mig. Vänner ska komplettera varandra, precis som ett par, inte jobba emot varandra. Att försöka trycka ner någon för sin egen vinnings skull är fel. Och jag är ärligt talat så in i helvete jävla fans trött på det att jag kräks.
Allvarligt talat, man kan inte umgås med någon som i sällskap alltid trycker ner en, aldrig säger något snällt, och när jag köpt någonting nytt så kan hon inte bara smälta det, utan måste på något sätt vända samtalet till något hon gjort, hon ska göra, hon ska köpa. Jag vill inte ha all plats, bara dela den.
Jag tycker att man ska ta reda på lite bakgrundsinformation innan man uttalar sig om något. Ingenting är bestående, och när livet förändras kanske man vill vara något sånär säker på att ha någon kvar. När det andra tar slut.
För övrig ska jag säga att jag inte är en perfekt kompis, jag har gjort misstag också - självklart. Men jag försöker, jag försöker att inte förminska någon inför andra, utan hellre ta det direkt med personen i fråga. Jag försöker också att aldrig tala illa om någon bakom personens rygg, för jag vet att det slår tillbaka på en, nästan alltid med en gång. För dessutom, vem är jag att döma? Vem är jag att dra slutsatser om någons liv, när jag aldrig kan se alla de olika sidor som finns? Varför skulle det jag har att säga vara sant? Det är ju bara något jag har antagit utifrån mitt egna perspektiv, något som jag format under mitt hela liv, utan att tänka på att den andra personen förmodligen inte alls delar det perspektivet.
Man ska inte vara rädd för att göra sig av med vänner. Riktiga vänner får en aldrig att må dåligt, riktiga vänner är aldrig elaka med mening, och riktiga vänner uppskattar en. Men det är lätt att glömma. Man tror att man är kompis med någon för det nästan alltid har varit så. Men jag är hellre ensam än i dåligt sällskap.
Så, till dig: Fy fan vad lågt!!!
Jag och Emelie
Jag och Lovisa
Men idag fick jag nog.
Idag fick jag höra om precis det som definerar vänskapen, förtroendet och lojaliteten. Eller snarare bristen på det. Jag förväntar mig inte att alla ska tycka om mig, jag vet att jag inte är perfekt eller att mitt liv är perfekt, men att någon som påstår sig vara min vän, uttrycker åsikter och säker föraktfulla saker om mig, är inte min definition på vänskap.
För en vän ska givetvis säga ifrån när det behövs, men då direkt till mig och inte via andra, hon ska också stötta mig när det behövs, se mig som en person, inte som någon HON kan umgås med. Om inte jag är perfekt, då är inte hon det heller, och då kan hon inte umgås med mig. Vänner ska komplettera varandra, precis som ett par, inte jobba emot varandra. Att försöka trycka ner någon för sin egen vinnings skull är fel. Och jag är ärligt talat så in i helvete jävla fans trött på det att jag kräks.
Allvarligt talat, man kan inte umgås med någon som i sällskap alltid trycker ner en, aldrig säger något snällt, och när jag köpt någonting nytt så kan hon inte bara smälta det, utan måste på något sätt vända samtalet till något hon gjort, hon ska göra, hon ska köpa. Jag vill inte ha all plats, bara dela den.
Jag tycker att man ska ta reda på lite bakgrundsinformation innan man uttalar sig om något. Ingenting är bestående, och när livet förändras kanske man vill vara något sånär säker på att ha någon kvar. När det andra tar slut.
För övrig ska jag säga att jag inte är en perfekt kompis, jag har gjort misstag också - självklart. Men jag försöker, jag försöker att inte förminska någon inför andra, utan hellre ta det direkt med personen i fråga. Jag försöker också att aldrig tala illa om någon bakom personens rygg, för jag vet att det slår tillbaka på en, nästan alltid med en gång. För dessutom, vem är jag att döma? Vem är jag att dra slutsatser om någons liv, när jag aldrig kan se alla de olika sidor som finns? Varför skulle det jag har att säga vara sant? Det är ju bara något jag har antagit utifrån mitt egna perspektiv, något som jag format under mitt hela liv, utan att tänka på att den andra personen förmodligen inte alls delar det perspektivet.
Man ska inte vara rädd för att göra sig av med vänner. Riktiga vänner får en aldrig att må dåligt, riktiga vänner är aldrig elaka med mening, och riktiga vänner uppskattar en. Men det är lätt att glömma. Man tror att man är kompis med någon för det nästan alltid har varit så. Men jag är hellre ensam än i dåligt sällskap.
Så, till dig: Fy fan vad lågt!!!
Jag och Emelie
Jag och Lovisa
Kommentarer
Trackback
