Det ringde nyss på min mobil. Det var Elisabeth som ville prata om bilderna vi tog igår. Men får jag en chans till det? Nej. Jag hade glömt att mobilen inte hade några batterier så jag pratade glatt på tills det plötsligt blir dödstyst i andra änden. Men fan. Eftersom att jag är det dampbarn jag är så slänger jag mobilen i golvet, forfarande uppvikt, och sparkar in den i väggen jättehårt.

Varför, varför känner jag behovet av att förstöra för mig själv? Jag vill på riktigt ha sönder mobilen när det blir så.
Det var så kul när jag läste Karolina Lassbos blogg där hon beskrev precis samma sak. Jag skrattade så jag grät typ.

Mina exempel på förstöra-för-sig-själv beteende:

- Mitt hår. När mitt hår inte vill sig som jag vill kan jag bli fruktansvärt galen. Jag vill på riktigt slita av det och jag står och gråter och helt allvarligt försöker slita av mig det.

- När det är stökigt. Jag är en person som kan leva i min egen skit typ, men sen kommer jag hem en dag och ser allt damm, alla kläder som ligger precis överallt - jag hade 7 par jeans i sängen - och får ett ryck. Jag drar fram dammsugaren och är samtidigt jättearg på den för att den åker in i väggen av sig själv och kan ställa mig och stampa på den. Så gråter jag och sliter omkring dammsugaren och tycker att dammet letar sig in i näsan så jag måste snyta mig 27 gånger i minuten. Sen gråter jag tills det är städat och jag tar en dusch.

- Morgonen. När man går upp på morgonen och direkt glömmer att ta p-pillret och då kommer jag inte komma ihåg det på hela dagen, och det är jätteviktigt att jag tar mina för en viss grej. Så blir klockan åtta på kvällen och jag har fortfarande inte tagit det och nästa gång jag kommer på det är dan efter. Jag kan vilja karva i mig själv på grund av det.

- Morgonen. När jag precis gjort en kanna med det sista juicepaketet, för att sedan tappa kannan i golvet. Vissa dagar gråter jag bara, medan andra gånger vill jag bara hälla vatten på allting och gå därifrån.

- Katterna. Som senast idag. Jag låg i soffan och kollade på lite bilder på datorn, och känner mig jättetrött. Så jag lägger undan datorn och kryper ner. Mamma kommer hem och stänger dörren till vardagsrummet och jag känner att jag äntligen kommer att somna. Gör jag det? Nej för den jävla katten Annabel mjaaaauaar. MJAAAUUUUU. Hon vill ut. Jag kastar ut henne men springer efter för att jag vill ge henne en spark. Jag vill ge min egen älskade katt en spark, jättehårt. Som tur är, är hon för snabb för mina trötta fötter och jag bara springer in på mitt rum och gråter typ. Försöker sova, och när jag nästan lyckas ringer den ovan nämnda mobilen och ställer till det på nytt.

Och två sista grejer (i listan som kan göras milslång):
- Katterna. När man kommer upp på morgonen och ser att dom tyckte väl att kattlådan var "smutsig" så dom gör bestämt sina behov bredvid, på golvet. När en sån sak händer måste jag stå väldigt stilla så att jag inte i ren blindhetsraseri springer fram och vrider nacken av katten.

- Kläder. När jag har tänkt ut något jag ska ha på mig, så drar jag på mig mina favoritjeans men känner att dom skär in i mitt jävla fett och dom drar och känns för små, förkorta och jättefula. Då vill jag klippa i något. Helst mig själv, så att jeansen passar. För jag fattar inte att det inte är mig det är fel på, utan att jag enbart lider av något labilt psyke.


Jag måste typ söka hjälp. Mohaha. Nej men det är bara ibland. Men idag hände mobil och kattgrejen samtidigt. Jag trodde jag skulle sprängas.