Vad än någon planerat för mitt liv, kan han/hon inte gjort det särskilt noga och väl. Eller så är det någon med en extrem pinsamt dålig humor. För det här kan väl inte vara på riktigt? Jag känner mig som en dålig skådespelare i en b film. Nej, gör det till c-såpa. För vad fan, inte kan det vara meningen att jag, när jag för en jävla gångs skull ska gå på bio, inser att jag efter mammas kulinariska överraskningar stinker fisk. JA FISK! Jag ska sitta inklämd mellan Isabel och en äcklig gubbe som biter på naglarna i alla tysta scener, och titta på Casino Royale som pågår i 2 timmar och 30 minuter, och jag ska stinka fisk medan jag gör det.

Någonstans tycker jag bara inte att det är rättvist. Varför ska jag inte bara vara utan det ena, utan även det andra? Vem bestämde det? För fan, jag tycker jag gör allt för att jag ska ha ett normalt och värdigt liv (haha), men vad jag än gör så känns det som om det går åt pipan. Och nu får jag bo i en fiskfabrik. Hur mycket jag än vädrar och städar så luktar det "Sejfilé". Och jag som inte ens gillar fisk sådär jättemycket ska alltså glida omkring i den "doften". Det är ett skämt. Det måste det vara. Jag vill krypa långt ner under täcket utan att komma fram på en sisådär 35-40 år.

Sen kan man ju undra varför jag bryter ihop och undrar över mitt livs mening när jag bara råkar lukta lite (lite?!?!) mat- OS. Men det är inte bara lite matos, utan det är fan droppen av allt som får mitt liv att bli ett helvete, som får bägaren att rinna över. Inte konstigt att jag är singel - som Fanny och jag brukar säga. Hahahahaha. Jag tål ingenting.

Men jag vädrar, jag städar, jag duschade halv tre i natt bara för att känna mig lite ren, jag tog bort plasten från lukt-katten i mitt rum så det ska lukta gott, jag vädrar igen, jag sover praktiskt taget utomhus, och likförbannat LIKFÖRBANNAT så känner jag idag på plåtningen att min skjorta luktar fisk. Samma skjorta som använts några timmar i fredags och sen dess hängt långt inne i garderoben luktar nu fisk. Det skulle kunna ha varit just det som fått mig att lämna in och trilla av pinn och allt fint man säger. Lägga vädret i näsan, kanske tvärtom.


Nä. Nu vill jag inte mer. Jag ska aldrig mer gå utanför min dörr förutom när jag smyger på bussen och sätter mig längst fram hos busschaffören när jag ska till jobbet. Skit att skolan börjar på torsdag. Men jag kan ha en ansiktsmask. Sån som dom har i Eyes wide shut. Sen kommer jag aldrig att säga något mer än ordet "nej", så folk får enbart fråga mig frågor, inga konversationer här inte. Nej ska bli mitt signum, det är det ordet jag mest känner att jag passar ihop med.

Hahaha gud vad skönt det är att negga som fan. Nu kan jag vara glad igen. Kanske ska ringa pappa och berätta om mitt lyckliga liv. Eller så tar jag en dusch. Igen.