Jag fick precis ett sånt där jag-saknar-dig-så-mycket-att-jag-dör ryck. Min fina häst. Min fina fina häst. Oftast så tänker jag bara att nej men vadå hon är väl bara i stallet som vanligt, jag har inte varit där på länge bara. Men sen så kommer jag ju på att så är det ju inte. Hon är lyckligtvis avmålad och sitter i guldram i vardagsrummet, och jag har massa fina svartvita bilder på henne som jag ska rama in, men ändå så är det ju inte bra. Jag vill ha henne live, inte på ett fotopapper.

Och fortfarande pratar jag om henne som om hon var på riktigt, typ "jamen Paula, hon är ju så himla knäpp, hon ska alltid..." Undrar hur lång tid det tar innan jag slutar tänka på henne, och slutar prata om henne. Men det gör så himla ont. Jag fick liksom henne när jag var 14, och ingen av de andra hästarna jag haft tyckte jag lika mycket om. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Fast dom blev så gamla också, men lilla Brölan blev bara 16.

Det sista jag sa till den lilla grisen vad "vi ses sen raring". Gud vad dumt sagt men då tyckte jag det lät bra.