Vad kul det är i skolan. I mean it. Men vad inte-kul det är när seminariekvinnan enbart pratar norska, och sån här svår, snabb och invecklad typ. Jag förstår ingenting. Jag vet att om man kan svenska så ska man kunna förstå norska också, men jag blir så glad när det är en textad intervju med någon norsk människa.
Hon babblade och babblade och plötsligt blev hon tyst. Har hon ställt en fråga, tänkte jag. Jag var bara helt tyst i alla fall, och lät majoriteten avgöra. Ingen visste i alla fall. Jobbigt.

Imorgon börjar jag halv nio. Vilket innebär att jag måste ta sjubussen. SJU! Vilket i sin tur innebär att jag måste gå upp sex. Egentligen. Fast jag går upp halv sju tror jag. Orka äta frukost, och jag mår ändå bara illa, och min mage bluuurpar och lever om. Inte på något äckligt sätt (jag är inte äcklig på det sättet. Många andra - men inte det), utan bara kurrkurrelikurr. Äckligt ändå.

Nu ska jag lyssna på dialekter och skriva ner de dialektala nyanserna. Hej kom och hjälp mig.