Bara tio år, snälla

Jag var precis ute med min underbara söta lilla hund (som luktar illa), och nu sitter han och äter upp snöklumparna på sina tassar, jag får verkligen inte bort dom! Det måste vara väldigt kallt för stackars Ollie.

Men alltså. Jag fick ett infall och ville göra en snögubbe. Jag försökte och försökte men jag kommer verkligen inte ihåg hur man börjar. Gör man bara en snöboll som man rullar runt? Men då får man ju hålla på forever! Eller gör man en stor boll som är lättare att rulla runt? Jag kunde i alla fall inte göra en väldigt stor boll, så snart skrotade jag den idén.
Snölykta! Det kan jag göra! Jag satte mig på huk (total avsaknad av överdragsbyxor, note to self: ta på sig överdragsbyxor nästa gång jag går ut med Ollie så jag verkligen kan leka i snön på riktigt), och började krama bollar. Det gick jättebra! Det blev en fin snölykta som snart började få en riktigt schysst form. Men så trillade en boll liksom ur, och då rasade några till. Istället för att ha tålamod, som jag hade när jag var liten så blev jag jättearg och sparkade sönder hela allt. Och vad händer? Jag sträcker en muskel i låret! Så förnedrad har jag inte blivit på länge, om ens i hela mitt liv.

Jag har blivit gammal. När jag äntligen tycker att det är kul att vara ute och leka i snön så går det inte, för jag är gammal! Och stel!!! Hallå, hur normalt är det egentligen? Jag vill vara tio åtminstone. Eller man kanske var yngre, för när jag var tio tyckte jag att det var jättenoga med läppglans och sånt. Jag sket nog i snön (inte bokstavligen) och satt inne och målade rosa läppar.
Men....sju! Sju kan jag vara! Då tyckte jag att det var jättekul att göra alla dom där grejerna, och jag var riktigt bra på det!

Jag vill inte fylla 21 i år, jag vill inte plugga på universitetet, för då har man inga raster som man måste vara ute på, och då kan jag inte leka i snön. Jag vill inte jobba, för jag kan ju inte bara rusa runt och typ leka på lunchrasten. Jag vill verkligen vara sju, när mamma fixade allt, jag behövde inte oroa mig för någonting, jag hade ingen utseende och viktnoja. Jag var bara glad!


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0