Har man inget vettigt att säga, håll tyst. Det vet ju alla, eller hur? Och jag har mer och mer börjat leva efter den lilla...konstitutionen, så att säga. Det kan man ju tycka att andra människor också kan göra.

Idag på opponeringen:
T opponerade på min uppsats.

T: (viskar) ehh... det kommer att bli ganska mycket kritik...?
Jag: um...okej. Det är lugnt?
T: (viskar) okej, bra!

(Oppositionen börjar)

T: Ja. Uppsatsens förtjänster är... jag börjar med bristerna. Den här uppsatsen är inte övertygande, resultatet håller inte och litteraturen funkar inte. Har du nåt att säga?
Jag: Öh..jag kansk...
T: Dessutom är det väldigt rörigt, du har inte följt formalian och sidorna stämmer inte i innehållsförteckningen. Jag blir inte övertygad helt enkelt.
Jag: Ja men...
T: PLUS att du har glömt upplagan av Språk och stil här i referenslistan. Och jag kan tillägga att språket inte är vetenskapligt på någo...
Jag: Nej, jag besitter inte riktigt den förmågan, och jag vill inte försöka mig på någonting som är dömt att misslyckas.
T: Ja, jo. Men jag har en annan grej här. Görs de här valen medvetet av skribenterna? Va va va (Den här kommentaren kom varannan minut)?
Jag: Ja, det vet jag inte, tankeläsning är inte riktigt min grej...typ.

Så här pågår det i över en halvtimme, klag klag klag och ibland fick jag lust att ställa mig upp och bara "men har du läst skiten alls eller?!?!?!", alternativt bara resa på mig och gå, eller till sist bara skrika: "men nu får det väl för i helvete ta och sluta!!! Tar det aldrig sluuuuut?!". Jag gjorde ingenting. Jag satt stilla, fipplade lite lugnt med pennan.

Till sist gick det så långt att de andra i klassen började försvara mig.

När vi sitter där uppe, framför klassen, så säger T till slut: "ja, jag hoppas du är okej, det är ju ganska svårt att såga någon på ett snyggt sätt".

OJ URSÄKTA! JAG BER OM URSÄKT FÖR ATT JAG SKREV EN SÅN JÄVLA DÅLIG SKITUPPSATS SOM DU VAR TVUNGEN ATT LÄSA OCH ATT JAG GJORDE DET SÅ SVÅRT FÖR DIG ATT OPPONERA PÅ MIG, JAG ÄR VERKLIGEN SÅ. HEMSKT. JÄVLA. HELVETES. LEDSEN!

Jag: Neeej, det är luuuugnt! Ingen fara hi hi hi (galen blick med fradga på väg ur munnen).

Ännu lite senare, när vi i pausen gick och köpte kaffe sa de andra tjejerna i klassen till mig att det var otroligt hur lugn jag var, hur bra jag tog kritiken och att jag inte försvarade mig på ett väldigt defensivt sätt.
Yeah, thank my poker face. Jag har väldigt mycket att tacka det för.



Snart får jag tacka mitt poker face för en hjärtattack.