Jag säger inte att jag är dösnygg. Eller ens snygg alls. Men fan, joooo! Och jag vill inte vara sån, men borde inte snygga människor bli utbjudna på dejter hela tiden? Va? Varför blir inte jag det (hey svaret verkar finnas i texten...)? Jag ser massor av snygga och fula killar hela tiden, överallt, men varför blir jag nästan aldrig utbjuden? Och de gånger jag blir det är det bara av vansinniga galningar som rullar med ögonen och hänger med tungan (och jag snackar inte krogen nu, kommer till det sen), som bara gör att jag vill byta identitet och det igår. Eller så är det av knäppa fransmän som inte kan ARTIKULERA eller av 45åriga trebarnspappor. Varför kommer det inte fram någon som bara:

- Hej jag heter blablabla, har du lust att gå ut på en vanlig jävla dejtjävel med mig? Typ vi tar en vanlig jävla Appletini på vanliga jävla T-baren och ja jag betalar för det ska inte tjejer göra och nej jag är inte sliskig och vilja att du följer med mig hem osv...

Så vad gör en uttråkad singeltjej? Hon går ut på krogen (som om det vore någonting nytt...typ tja hundrade veckan i rad)!
I helgen. I fredags. Klockan 01.00. Går in på Sturecompagniet, under vilda protester, jag är inte så förtjust i det stället, men det är inte ställets fel. Säkert mitt, vad vet jag.
I alla fall så går jag och Lovisa in till baren där...till höger. Eller? Jaja, så står vi där och hoppar lite och en kille, ful, kommer fram och bara:

- Öö å va jobbar ni me rå?

Jag som vill vara rolig men ingen fattar ändå:

- Men vi är sånadär prostituerade! Hahaha....ha?

Skrattet uteblev. Och ja, jag hajar det var inte ett roligt skämt, men ibland har jag väldigt grund humor. MEN! Istället för att bara men hö hö jaja vad jobbar ni med (och vad i helvete är det för icebreaker anyways?) så säger han:

- Ja er kan man nog få för ett par hundra.

Jag och Lovisa: helt stumma. Fast egentligen inte, för jag sa:

- Men det är i alla fall mer än vad din kavaj kostade.

Ja hej jag är 5 år.

Men grejen är att man kan inte träffa någon i usla Stockholm. Alla är så jävla elitistiska och tänker enbart på vad de gör, ska göra, har gjort. Och man kan ICKE umgås med någon som är fattigare, rikare, roligare, tråkigare, fulare, snyggare osv... Allt ska vara precis och lagom RÄTT. Jag blir galen på det!

Som när jag var i Luleå. Jag har varit där i typ 18 timmar och det kommer redan fram en kille och börjar prata lite spontant och trevligt med mig. Mitt på dagen. I skolan. Utan att vara trehövdad eller i behov av något annat slags hjälpmedel.


Så se på mig nu. Sitter i genomgående olika nyanser av rosa velour. Äter lakrits och tittar på Ugly Betty. Snart är det Desperate Houswives. Själv. Ensam, förresten. Och även om det är skönt att vara singel så är det så förbannat jävla tråkigt ibland. SUCK! Var är alla normala människor? Finns det?