Skutti skutt!

Idag hoppade jag med lilla grishästen. Med var två andra, och tränaren såklart. Tränarinnan kanske Cooooaaacheeen. Typ inte.

Allt gick verkligen fantastiskt bra, vi hoppade kors och tvärs och sen i slutet en bana. Allt gick verkligen galant! Jag får så mycket beröm för hästen att det känns som om jag skulle kunna lämna banan. Som tränaren sa: "Du behöver liksom inte störa henne, släpp bara handen när hon börjar ta tag i hindret". Eh. Okej. Jag kanske bara är i vägen? Saga, är det lugnt om du hoppar själv, du kan väl banan? Jag sätter mig här i hörnet så länge.

I alla fall, hela banan gick super, och så red vi upp mot sista hindret, galopp, galopp, galopp (oj vad fort det går), Tränaren: släpp! Jag släpper. Hästen hoppade av, typ 20 meter före = vi hamnade rakt i trippelbarren. Verkligen djupdyker. Inte jag då, tyvärr, utan lilla hästen. Bombangcrashkapatjong! Sen stod vi i ett inferno av bommar, Saga försökte återfå balansen i kanske en halv minut (det är lång tid, tänk på det) och jag satt och förstökte få min balans igen, men jag trillade som tur var inte av.

Jag kollade hästens ben: ingenting, förutom en massa rödfärg från bommen.
Jag kollade mina ben: ingenting, förutom en massa märken från bommarna, uppe på mina lår! Fatta hur bommarna flög omkring!

Scary

Sen red vi på det igen utan några som helst problem. Det vara bara en liten kommunikationsmiss. Från min sida igen. Jag ska inte störa något mer, jag lovar.

Sen tackade Saga mig för turen genom att ställa sig på min fot. Foten (min) var klädd i ett lager tunn strumpa, ett lager tunt skinn. Skönt. Sagas fot var klädd i en stycke järnsko, och fyra stycken broddar (för att inte halka på isen som finns när det är 10 plusgrader ute). Vad skönt det var. Uh!

NU ska jag gå och lägga mig i min broddfria säng och läsa en av julklappsböckerna!
Tjoho!