Ja... Nu minns jag. Det var en kall höstdag i kanske...oktober? Eller var det november (minnet sviker på ålderns höst)? I alla fall så var jag och en kompis inne i Den Stora Staden och det var mörkt och kallt ute. Den smälta snön trängde sig igenom mina skor och blötte ner fötterna. Kinderna var röda och hade helt tappat känseln. En plötslig ingivelse sa åt mig att gå in i Sturegallerian, och där var den. I sammetslen vit ull (hur kan ull vara sammetslen? jaja, inte ägna sig åt detaljer nu) hängde den där i all sin prakt. Kragen var perfekt, dubbelknäppningen likaså och att den var kort gjorde mig bara mer förälskad. En perfekt kappa, som användes mycket sparsamt till en början, men sen fick den hänga med på det mesta. Den fungerar lika bra när det är plus tio och sol, som när det är minus femton och isvindar.

Nu har vi gått skilda vägar. En djup avgrund emellan oss gjorde att jag inte ville ha någonting med kappan att göra. "Den är sååå skitig, jag har ju andra jackor", tänkte jag. Fast det blev aldrig riktigt samma känsla. Länge hängde kappan på en galge i hallen (ja, jag plockade inte undan den fast det blev världens varmaste sommar), men så idag. Idag! Idag tog jag ner den från galgen, lade varsamt den i baksätet och körde till kemtvätten.

Kemtvättsgubben lovade inte att den skulle bli helt kritvit igen, men näst intill. Jag sa: Gör vad du kan, jag vill bara se min baby ren igen. Han skakade på huvudet och gick in på lagret igen.

På torsdag är kappis färdig. En djup avgrund på två dagar, och jag skäms verkligen för att jag inte kan skriva om någonting annat.

Ciao