Ja... jag kan inget bättre än att citera Paris Hilton. Men citat är ofta bra räddare i nöden när man har idétorka. Just nu är det ganska dött på alla plan. Fast jag har jobbat idag. Good for me. Men alltså. Det går fan inte en dag utan att jag tänker. På det. På dig. Jag vill inte, jag försöker verkligen att inte, men tankarna nästlar sig in utan att jag är medveten om det, förrän det är försent. Försent är det ju nästan alltid. Alltid stavas alltid med två L, och aldrig stavas alltid med ett L. Bra kom-ihåg-grej. Varför kom jag att tänka på det nu?
Men i alla fall. Jag försöker spika igen rummet för dig-tankarna, men det blir så fult att granntankarna klagar. Så man måste öppna igen. Och försöka med viljestyrka att ta bort dem. Men jag förstår bara inte varför mitt huvud inte kan låta mig vila, och istället tänka på roliga och bra saker. Fast när jag försöker med det, så drömmer jag bara om allt annat istället. Å andra sidan så brukar man ju drömma om det man tänkt mycket på, eller upplevt under dagen, så det blir ju lite moment 22.

En kul sak är att jag har kvar en kille på msn, som jag träffade på planet till Bryssel förra året (shit har det gått så lång tid redan?!), och han var verkligen jättetrevlig och snäll. Fast jag har liksom inte pratat med honom. Det kan bero på att jag inte är så duktig på att skriva på franska. Kanske. Eller för att vi bor i olika länder och verkligen inte har någonting gemensamt. Fast det där är svårt. Att ha någonting gemensamt. Vad finns det att ha gemensamt? Det enda stora i mitt liv, som jag vill att någon ska, om inte tycka om, ha förståelse för, är ridningen. Men sen då? Jag har liksom inte tillräckligt med engagemang för att typ bry mig om vad folk har för politiska åsikter (höger, förutsätter jag alltid!), eller så... Det känns ju lite sorgligt.

Men på något sätt så känner jag att jag inte bryr mig. Att jag liksom inte har tillräckligt intresse i någon annan än mig själv (riktigt sorgligt), att jag känner att deras åsikter spelar någon roll. Jag blir liksom bara kallare och kallare med tiden. Förut gav jag alltid folk en chans. Nu dömer jag innan jag ens hinner prata med personen. Typ.
Okej, back to "The Big Thoughts": jag fattar inte varför jag inte kan vara på vissa platser, göra vissa saker eller säga andra, utan att tänka på det. Ska det alltid vara så, eller kommer jag att glömma med tiden? Kommer minnets våg skölja bort spåren av det som varit? Men herregud, kan man vara mer dramatisk? Men jag undrade ju bara! Jag tror nog i och för sig att det är så.

Äsch det här får räcka för idag. Har avnjutit ett avsnitt av Entourage (Fannyn ska låna första säsongen av Axeln så man slipper vänta), sen ska jag titta på Osbournes. That's my hot evening. Jag måste börja göra nåt ordentligt av mitt stackars liv. Fast jag sover väldigt gott medan jag inte gör det...

Ciao