It's officiellt. Jag har issues. Allmäna problem att hålla engelskan utanför mitt skrivande och synnerliga problem att vara frisk. Nu har jag lyckligtvis inget virus eller någon bakterie, men däremot en jävla muskelbristning i ryggen. Fine. Och jag tänker inte tala om hur jag fick det. Eller jo förresten. Min pappa skrattade typ så att han grät när han fick höra det och mamma vägrade tro på mig. Jag snöt mig. Jag skulle fucking snyta mig så brast en muskel i ryggen. MEN COME OOOON! Vad händer med mig?! Hur vek får man bli, hur otränad KAN man egentligen bli utan att det blir en synd. Jag har nog med råge passerat den gränsen. Geez. Jag vågar knappt visa mig på stan. Och (här kommer en till hypokondri-sak)  jag kan inte äta Voltaren (människans bästa vän) för att jag även har en fantastisk begynnde magkatarr. Så antingen ryggont eller magont. Välj själv. Får man säga pass? Ooh mitt stackars liv. Jag jobbade idag i alla fall. Alla frågade vad dealen var när jag såg ut som en 68årig soldat som aldrig fått pinnen ur arslet.

På tal om arslen (ursäkta språket), så råkade min kära syster ut för en otrevlig grej på tunnelbanan häromdagen. På T-centralen. Hon skulle gå på tåget när hon plötsligt känner en hand på sin rumpa. Hon fick akut-tourettes och började gorma. Ingen tillkännagav sig och alla tyckte att hon helt plötsligt var obehaglig. Idag när vi åt middag sammanfattade hon det fint. Hon sa: "Ingen förutom min pojkvän får ta på min rumpa!" Jag var tyst ett tag innan jag funderade: "men du har ju varken rumpa eller pojkvän?"

Jag ska ta min fantastiskt hållbara kropp och gå och lägga mig nu eller något. Jag har i alla fall fixat en häst att rida, så snart kommer min kropp vara tillbaka på topp!

Tata