En svår och jobbig grej
En sak som är väldigt fint med en värdelös blogg som denna är att kunna titta på vilken person jag var förut. För ett år sen, för två, för fyra år sen.
Det fina är att jag var exakt samma människa. Jag bara visar det inte nu. Jag har exakt samma känslor, det är bara det att jag saknar förmågan att uttrycka dem nu. Ju äldre jag blir desto svårare har jag att visa vad jag känner. Jag liksom tillbakautvecklas. Jag skrattar åt känsloyttringar och jag vägrar att visa vem jag egentligen är. Tydligen ett av mina största fel. What else is new liksom?
Det fina ligger i att jag låtsas ha utvecklats, blivit mognare och tar saker med fattning. Det gör jag inte. Jag kommer ta samma nyheter med samma känsla.
Mitt största problem är just detta. Att växa upp. Ser att jag 2009 skrev att jag ville ha sagan. Att jag sket i ICA på vägen hem, jobb och rutiner, bara jag fick sagan. Tänk att jag två år senare, 1000 erfarenheter rikare, känner precis samma sak. Jag vill inte ha mat. Jag vill inte ha sömn och betalda räkningar (okej jo lite). Jag vill bara ha den där jäkla sagan.
Jag är väl för gammal för den nu. Tänk att jag trodde att jag hittade den. Minns igen att jag 2009 sa att jag aldrig skulle ramla igen. Jag snubblar hela tiden.
Oavsett vad så vet jag vad som var. You had me at hello. You had me at hello.
Kommentarer
Trackback
