Alla de dagar
Jag plågas av ett uttryck. Eller ordspråk? Någon som sa något i alla fall. Here it goes: Alla de dagar som gick, inte visste jag att det var livet.
Jag får PANIK av det här! Den frasen går på repeat i mitt huvud, och jag liksom måste leva jättemycket, för livet är kort och snart finns jag inte mer, och det kan inte vara meningen att bara finnas till?
Nu tycker ju inte jag att jag bara finns till, utan att jag faktiskt lever. Men det är svårt att liksom få den där levande känslan när det är minus 7 ute och vinden blåser helt sinnessjukt hårt och man försöker hålla i matkassar och mössa simultant.
Dessutom är det bäckmörkt.
Liksom just där, finns jag inte.
Då tänker jag ju att alla mina minnen, bra som dåliga, är ju bevis på mitt liv. Då har jag alltså levt, för det är det jag kommer ihåg.
Är inte tanken då att man ska göra en så kul och bra minnesfilm som möjligt? Åtminstone så man har något fint att titta på när livet passerar i revy innan man dör. Inte för att det är dags nu.
Jaja, bara en grej.
Nu tänkte jag duscha. Sen blir det skype med la familia!
Kommentarer
Päivi Wieru
Alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var det som var livet. Så stod det i en dödsannons början på -80 talet. Då bestämde jag mig att försöka komma ihåg det. Att leva varje dag, men men ...livet behöver inte vara perfekt, det kan vara underbart ändå. Kram
Trackback
