Hihi jag gick på bio igår med Ystra Syster. Vi såg Twilight. Och om han, Robert Pattinson, skulle en dag svänga förbi mig och typ, ah, vetinte, fria. Då skulle jag tacka ja. Det där ansiktet. Herregud. Fanny tyckte filmen var bra, jag tyckte att han var bra. Jag satt hela tiden och tyckte att alla scener utan honom var helt onödiga. Tjejen var helt onödig. Jag tycker att man lätt kunnat klippa in mitt ansikte istället för hennes.

Och jag skulle inte sett den. För nu vill jag ha någon som också glittrar i solen, som diamanter. Jag vill också ha en vampyr. Han får gärna bita mig, any given sunday. Gaaah!

Men ändå så får faktiskt filmen mig att fundera, på den där berg-och-dalbanankänslan som ibland finns. Den där som alla "vettiga" säger att man inte ska sträva efter, för den är inte hälsosam. Men ibland så man träffar en människa, är det någonting som gör en loop i magen varje gång man ser honom eller varje gång telefonen visar att man har fått ett sms. Från honom! Iiih.
Just nu har jag inte den känslan, jag trycker bort smsen lite irriterat efter varje gång jag läst dem. Jag är så knäpp. Jag vet inte riktigt varför. Eller det känns mera som att jag förstör för mig själv. Att jag istället för att bara ta det lugnt och följa med så ska jag, så fort jag inser att det kan bli bra, förstöra det. Leta fel, bli irriterad, fnysa och ha tusen andra saker att göra istället. Allt för att - herregud - inte just JAG skulle kunna få ha det bra.

Eller gör jag egentligen rätt? Är det inte så att man ska känna direkt när det är rätt, inte efter att ha träffat människan hundra gånger liksom nött in i skallen att det är rätt. Jag vet hur jag har känt tidigare (sen att de varit kompletta idioter är ju mindre relevant...?) och jag vet också att om man har känt den känslan en gång letar man efter den hela tiden, tills man hittar den igen.

Antagligen är jag inte tillräckligt vuxen för att på något sätt "resonera" mig till någonting. Jag måste gå på magkänsla, annars känns det som om jag förråder mig själv. Jag inser att det inte är som på film, någonsin. Men ibland finns faktiskt de ögonblick som är förvillande lika filmkärlekens. Och de är väl de mest optimala ögonblicken, eftersom att kärleken skildras till sin fördel i nästan varenda film (typ The Grudge ej inräknad).

Kanske blev jag aldrig äldre än 14 känslomässigt. Men om jag kan få uppleva de känslorna jag kunde ha då, den berg-och-dalbanan igen, då vill jag heller aldrig bli äldre. För ibland bara vet man.