Se tiden an
Veckan gick så sakta, så sakta mot fredag. Så kom fredagochplötsligtvardetmåndagigenochdagsattåkahem. Typ så. Varför är det så? Varför är tiden tänjbar? Att vi själva bestämmer tidens hastighet. Och borde det inte vara tvärtom, att när det är roligt är vi dubbelt så mycket uppe i ögonblicken att tiden går saktare?
Istället hade jag inte koll på klockan en enda gång under helgen i Schweiz. Jag är illa ute.
Jag var ganska illa ute när jag skulle hem. Kvart i åtta prick var jag på tågstationen för att ta tåget som skulle föra mig till flygplatsen i Genève. Kvart i åtta prick gick det ett tåg. Ingen fara, tänkte jag. Nästa går väl snart. Tittar på tavlan. Tjugo över åtta gick nästa tåg till flyget. Fem i nio stängde incheckningen. Alltså inte mycket tid här. Alltså väldigt lite tid. Klockan nio prick satt jag kvar på tåget. Incheckningen stängd.
Mitt huvud var ett centrum för de fulaste svordomarna att samlas.
Jag sprang som en menalt störd person från tåget till incheckningen. Jag hade tur, sa gubben där. Han gillade Stockholm. Jag tänkte att då kunde väl han byta med mig och åka till Sverige och jag kunde stanna i fina Schweiz. Men jag sa inget.
Jag hann med planet med typ fem minuter. Flygplatsen består av... avstånd, skulle man kunna säga. Jag sprang som ett mjölkbud med läckande flaskor (eh?). Ville bara göra en u-turn och springa tillbaka, men så ska man inte tänka.
Nu är jag hemma igen efter en fantastisk helg med sol, värme, drinkar och rosé, god mat (å så god mat!), underbart sällskap, slapphet, vacker utsikt.
Snart ska jag till jobbet. Och bli utskälld av kunder och lyfta mer än vad min rygg klarar av. Men jag gillar't. Hemma är ändå väldigt bra.
Kommentarer
Trackback
