Tandläkare med självkänsla
Idag ska jag till tandläkaren. Inget dåligt med det. Jag gissar att vi ska prata om hur fiiiint det blev i min lilla, lilla mun efter tandställningen. Eller jag gissar att de ryska galna sköterskorna lomhört ska tala om det. För jag tycker inte att det blev så fint. Jag har sagt det förut men det är nog så att de inte vill höra.
- Jo jättefint, jag tycker verkligen att det är snyggare när vänster framtand står ut jämfört med den högra, som det var från början!
- Dessutom måste jag tillägga att mina tänder fick en mycket snyggare färg - lite latte sådär hihi - när ni slipade upp typ hela emaljytan. Ett glas coca cola på det och så pang! blev det en ny nyans. Det gör inget att jag måste bleka tänderna nu.
Jag får såna där spänningar i nacken när jag tänker på det där stället. Det har blivit så mycket runt omkring nu så att notan för tandraden inte alls har stannat på det sagda beloppet. Gud så bittert. Men jag kan ju inte bara rycka på mina små axlar och säga: "ja men det blev ju bättre, och dessutom finns det de som har det värre". För bättre skulle det ju inte bli, det skulle bli perfekt, och vadå de som har det värre, det finns väl fan alltid såna som har det värre hur illa man än själv har det.
Sådärja.
För övrigt har jag svårt att skriva och lämna in grejer. Hur mycket jag än skriver och ändrar formuleringar och ord så skäms jag när jag lämnar in mitt papper. Jag ser alltså alltid framför mig hur läraren eller proffessorn eller vad de kallas kommer att skratta åt min text och typ visa kollegorna praktexempel på en student med alldeles för höga tankar om sig själv, som tror att hon kan skriva - "hon borde bli kattskötare eller snickare her-re-guu-d".
Jag kan tänka mig att det ligger väldigt lite självförtroende bakom dessa tankar.
Nu tar jag istället en sak i taget och börjar med att skälla ut tandläkaren (jo juste, visst ja. Jag kommer att skratta och le och tacka så mycket).
- Jo jättefint, jag tycker verkligen att det är snyggare när vänster framtand står ut jämfört med den högra, som det var från början!
- Dessutom måste jag tillägga att mina tänder fick en mycket snyggare färg - lite latte sådär hihi - när ni slipade upp typ hela emaljytan. Ett glas coca cola på det och så pang! blev det en ny nyans. Det gör inget att jag måste bleka tänderna nu.
Jag får såna där spänningar i nacken när jag tänker på det där stället. Det har blivit så mycket runt omkring nu så att notan för tandraden inte alls har stannat på det sagda beloppet. Gud så bittert. Men jag kan ju inte bara rycka på mina små axlar och säga: "ja men det blev ju bättre, och dessutom finns det de som har det värre". För bättre skulle det ju inte bli, det skulle bli perfekt, och vadå de som har det värre, det finns väl fan alltid såna som har det värre hur illa man än själv har det.
Sådärja.
För övrigt har jag svårt att skriva och lämna in grejer. Hur mycket jag än skriver och ändrar formuleringar och ord så skäms jag när jag lämnar in mitt papper. Jag ser alltså alltid framför mig hur läraren eller proffessorn eller vad de kallas kommer att skratta åt min text och typ visa kollegorna praktexempel på en student med alldeles för höga tankar om sig själv, som tror att hon kan skriva - "hon borde bli kattskötare eller snickare her-re-guu-d".
Jag kan tänka mig att det ligger väldigt lite självförtroende bakom dessa tankar.
Nu tar jag istället en sak i taget och börjar med att skälla ut tandläkaren (jo juste, visst ja. Jag kommer att skratta och le och tacka så mycket).
Kommentarer
Trackback
